O, ni underbara barn

O, ni underbara barn.

Ni kom som en frisk fläkt från ovan

full med liv,

styrka och mod.

Mitt hjärta höll på att brista

vid åsynen av era underbara kroppar,

er mjuka hy, er härliga doft,

som letade sig ini mina näsborrar.

O, ni underbara barn.

Ni kom med sommaren

och glädjen, så som våren kommer

efter vintern dvala.

Ni blickar förväntansfullt

mot livet, omedvetan om

alla faror som hotar.

O, ni underbara barn.

Tillsammans ska vi

möta det okända.

Ni behöver inte vara rädd,

för min kärlek

ska ge er styrka

att möta framtiden.

O, ni underbara barn

Den här dikten skrev jag 1985 när mina barn var små

Min Vän Klimakteriet

Sömnen smyger sig sakta över mig när jag sitter framför Tv:n och slöar. ”Dags att sova”, tänker jag. Jag gör min kvällstoalett och känner att en svallning är på gång. ”Typiskt att den ska komma just nu när jag ska i säng”, tänker jag och försöker fläkta mig med handduken...lönlöst förstås. Svallningen går inte att stoppa. Klockan är nu 23:15

Går in i sovrummet, kollar att fönstret är öppet på glänt. Jo, alldeles riktigt. Lägger mig i sängen och försöker ta det lugnt så att jag kan bli sval. Svalkan kommer men just då känner jag en knöl i sängen. Stiger upp och trollar bort den. En ny svallning är på väg...jag klarade inte påfrestningen med knölen. ”Nåja”, tänker jag. ”Det blir snart bra bara jag får sova en stund”.

Äntligen infinner sig sömnen och jag åker ut i drömmarnas land. Bzzz, bzzz…”Oh nej, inte mygg”, tänker jag besviket när jag vaknar till ett obeskrivligt surrande. Jag tänder nattlampan för att försöka lokalisera var myggan håller hus.

Jag ser ingen mygga och hör inget. Släcker nattlampan och lägger mig till rätta. Då kom det...surrandet bakom nacken. Förargad och irriterad börjar jag myggjakten.

Tyst...äntligen tyst. Myggan är borta men hur är det med mig? Jo, jag svettas som en gris. Efter lite fläktande med en tidning lyckas jag äntligen somna om. Klockan är nu närmare tre på natten.

Hinner inte mer än somna, känns det som, förrän jag kastar av mig täcket i ett desperat försök att hejda en kommande svallning. Lönlöst...jag känner hettan sprida sig i ansiktet och armarna. Tittar på klockan...06.00. Jag suckar tungt och stiger upp ur sängen.
”Lika bra att stiga upp”, tänker jag. ”Ännu en lugn och skön natt med min vän klimakteriet.”

© Mona Nilsson